Rasstandard

GRAND DANOIS,
Grupp 2
FCI-nummer 235
FCI-standard på tyska publicerad 2012-12-20
FCI-standard fastställd av FCI General Committee 2012-10-08
Översättning fastställd av SKKs arbetsgrupp för standardfrågor 2013-07-02

STANDARD FÖR GRAND DANOIS
(Rasnamn i hemlandet: Deutsche Dogge)
(Svensk översättning av rasnamnet: stor dansk respektive tysk dogg)

URSPRUNGSLAND/HEMLAND: Tyskland

ANVÄNDNINGSOMRÅDE: Sällskaps-, vakt- och skyddshund

FCI-KLASSIFIKATION: Grupp 2, sektion 2.1

BAKGRUND/ÄNDAMÅL: Som föregångare till dagens grand danois betraktas såväl den gamla ”Bullenbeisser” som ”Hatzrüde” och ”Saurüde”, vilka var ett mellanting mellan den tunga mastiffen av engelskt ursprung och en snabb och smidig vinthund. Benämningen doggar hänsyftade i Tyskland närmast till stora, kraftiga hundar, som egentligen inte behövde tillhöra någon bestämd ras. Namn som ulmerdoggar, engelska doggar, danska doggar, hatzrüde, saupacker och stora doggar betecknade senare skilda typer av dessa hundar, åtskilda genom färg och storlek.
År 1878 bildades en kommitté bestående av sju personer med bakgrund som uppfödare och domare under ledning av dr Bodinus i Berlin. Man förband sig att samla alla ovan nämnda varianter av doggar under det gemensamma samlingsnamnet Deutsche Dogge (tysk dogg). Därmed lades grunden för en utveckling mot en självständig tysk hundras.
I anslutning till en utställning år l880 i Berlin fastställdes för första gången en standard för Deutsche Dogge (svenskt rasnamn grand danois). År l888 bildades Deutschen Doggen-Club.

HELHETSINTRYCK: Grand danois förenar genom sitt ädla helhetsintryck resning, kraft och elegans med en stor, kraftig och välbalanserad kroppsbyggnad. Rasen skall varken vara grov eller för elegant. Genom substans tillsammans med ädelhet, harmonisk helhet, välproportionerade linjer samt ett synnerligen uttrycksfullt huvud ser den ut som en ädel staty, en ”Apollon” bland hundraser.

VIKTIGA MÅTTFÖRHÅLLANDEN: Grand danois förefaller närmast kvadratisk till sin kroppsbyggnad. Detta gäller särskilt hanhunden. Tikar får vara något längre.

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR: Grand danois skall till sin karaktär vara vänlig, kärleksfull och trogen sin ägare. Mot främlingar kan den vara reserverad. Självsäkra, oförskräckta, lättuppfostrade och läraktiga sällskaps- och familjehundar eftersträvas, vilka har hög retningströskel och inte är aggressiva.

HUVUD: Huvudet skall harmoniera med helheten. Det skall vara långsträckt, smalt, markant, men inte kilformat, uttrycksfullt och fint utmejslat (i synnerhet partiet under ögonen). Avståndet från nosspets till stop, respektive från stop till nackknöl, skall vara så lika som möjligt. Nospartiets och skallens överlinjer skall löpa parallellt. Framifrån sett måste huvudet se smalt ut och nosryggen skall vara så bred som möjligt.

SKALLPARTI:
Skalle: Ögonbrynsbågarna skall vara väl utvecklade, dock utan att vara framträdande. Nackknölen skall vara svagt markerad.
Stop: Stopet skall vara tydligt markerat.

ANSIKTE:
Nostryffel: Nostryffeln skall vara mer bred än rund och ha stora näsborrar. Den måste vara svart med undantag för blå och harlekinfärgade hundar. Hos blå hundar är nostryffeln antracitfärgad (avblekt svart). Hos harlekinfärgade hundar är svart nostryffel önskvärd, dock tolereras en svartfläckig (ofullständigt pigmenterad) eller köttfärgad (opigmenterad) nostryf­fel.
Nosparti: Nospartiet skall vara djupt och så fyrkantigt som möjligt, inte spetsigt och inte heller med otillräckligt eller alltför nedhängande läppar (”fladderläppar”). Nosryggen får aldrig vara konkav, konvex eller slutta framåt.
Läppar: Läppvinklarna skall vara väl markerade. Läpparna skall vara mörkt pigmenterade, men hos harlekinfärgade hundar är ofullständigt pigmenterade eller köttfärgade läppar tillåtna.
Käkar/Tänder: Käkarna skall vara väl utvecklade och breda med ett kraftigt, sunt och fullständigt saxbett. Avsaknad av P1-or i underkäken tolereras. Alla avvikelser från ett fullständigt saxbett är absolut oönskade.
Kinder: Kindmuskulaturen får bara antydas och får absolut inte vara starkt framträdande.
Ögon: Ögonen skall vara medelstora, mandelformade och så mörka som möjligt med livligt, klokt och vänligt uttryck. Ögonen skall inte sitta för långt från varandra eller vara för smala eller sneda. Ljusa, stickande och bärnstensfärgade ögon är oönskade. Hos blå hundar får ögonen vara något ljusare. Hos harlekinfärgade hundar accepteras ljusa eller olikfärgade ögon. Ögonlocksränderna skall vara strama.
Öron: Öronen skall vara naturligt hängande, högt ansatta och medelstora. Örats främre rand skall ligga intill kinden. Öronen skall inte vara för högt eller för lågt ansatta och inte heller stå ut åt sidan eller ligga platt mot huvudet.

HALS: Halsen skall vara lång, torr och muskulös, inte kort eller tjock. Den skall vara välutvecklad vid kroppen och lätt avsmalnande mot huvudet med böjd nacklinje. Halshållningen skall vara upprätt och något snett framåtböjd, men inte en så kallad hjorthals. För mycket löst halsskinn eller hakpåse är inte önskvärt.

KROPP:
Manke: Manken skall utgöra den högsta punkten på den kraftiga kroppen. Den utgörs av skulderbladskammarna, som reser sig över taggutskotten.
Rygg: Ryggen skall vara kort och stram och skall slutta svagt bakåt i en nästan rät linje. Den får aldrig vara för lång eller stiga bakåt.
Ländparti: Länden skall vara lätt välvd. Den skall vara bred och ha kraftig muskulatur.
Kors: Korset skall vara brett och mycket muskulöst. Det skall slutta svagt från korsbenet mot svansansättningen och omärkligt övergå i denna. Korset skall inte vara starkt sluttande eller vågrätt ställt.
Bröstkorg: Bröstkorgen skall nå ner till armbågen. Den skall vara väl välvd med revben som når långt bak. Bröstkorgen skall ha god bredd och gott djup med ett markerat förbröst utan alltför starkt framträdande bröstben. Revbenen skall inte vara platta eller tunnformiga.
Underlinje och buk: Buken skall vara ordentligt uppdragen bakåt och tillsammans med bröstkorgens undersida bilda en vackert svängd båge. För lite uppdragen buklinje är oönskat liksom bristfälligt tillbakabildad buklinje hos tikar efter valpning.

SVANS: Svansen skall nå till hasen. Den får inte vara för kort eller för lång. Svansen skall vara högt ansatt, bred vid roten och smalna av jämnt mot spetsen. Den får varken vara för högt eller för lågt ansatt och inte heller för tjock. I vila skall svansen bäras hängande med naturlig böj. När hunden är uppmärksam eller i rörelse bärs svansen lätt uppböjd (sabelformad). Den får inte bäras i krok eller ringlad och inte heller väsentligt över eller vid sidan av rygglinjen. Borstig svans är inte önskvärt.

EXTREMITETER
FRAMSTÄLL:
Helhet: Framstället ska vara välvinklat med starka muskler och benstomme.
Skulderblad: Skuldrorna skall ha kraftiga muskler. Skulderbladen skall vara långa och snedställda med en vinkel till överarmarna på ca 100-1100.
Överarm: Överarmarna skall vara kraftiga och muskulösa, ligga väl an mot bröstkorgen och vara något längre än skulderbladen.
Armbåge: Armbågarna skall varken vara utåt- eller inåtvridna.
Underarm: Underarmarna skall vara kraftiga och muskulösa och fullständigt raka från sidan och framifrån sett.
Handlov: Handlovarna skall vara kraftiga och fasta. Övergången till underarmarna skall vara knappt märkbar.
Mellanhand: Mellanhändernas benstomme skall vara kraftig. De skall vara raka framifrån sett och från sidan sett skall de vara endast obetydligt vinklade framåt.
Framtassar: Framtassarna skall vara runda, högt välvda och väl slutna (kattass). Klorna skall vara korta, starka och så mörka som möjligt.

BAKSTÄLL:
Helhet: Bakstället skall ha kraftig muskulatur som ger kors, höfter och lår rundning och bredd. Sett bakifrån skall de starka, välvinklade bakbenen vara parallella med frambenen.
Lår: Låren skall vara långa, breda och mycket muskulösa.
Knäled: Knälederna skall vara kraftiga och placerade nästan lodrätt under höftbenen.
Underben: Underbenen skall vara långa (underben och lårben skall ha ungefär samma längd) och ha god muskulatur.
Has/Hasled: Haslederna skall vara kraftiga och stabila. De skall varken vara inåt- eller utåtvridna.
Mellanfot: Mellanfötterna skall vara korta, kraftiga och nästan lodräta.
Baktassar: Baktassarna skall vara runda, högt välvda och väl slutna (kattass). Klorna skall vara korta, starka och så mörka som möjligt.

RÖRELSER: Rörelserna skall vara harmoniska, smidiga, vägvinnande och lätt fjädrande, varvid benen skall röra sig parallellt framifrån och bakifrån sett, aldrig med korta steg eller i passgång.

HUD: Huden skall vara stramt åtliggande. Hos enfärgade hundar skall huden vara välpigmenterad. Hos harlekinfärgade hundar motsvarar pigmentfördelningen oftast teckningen.

PÄLS
Pälsstruktur: Pälsen skall vara mycket kort och tät, tätt åtliggande och glänsande. Den får inte vara matt eller dubbel.
Färg: Färgvarianterna grupperas enligt följande: gul och tigrerad; harlekin och svart; blå.
Gul: Färg från ljust till djupt guldgul. Svart mask är önskvärd. Vita tecken, grått, blått eller sotigt gult är inte tillåtet.
Tigrerad: Grundfärg från ljust till djupt guldgul med svarta, helst jämna och klara strimmor, som inte får vara urvattnade, i revbenens riktning. Svart mask är önskvärd. Vita tecken är inte tillåtet.
Harlekin: Grundfärgen skall vara rent vit, om möjligt utan några stickelhår, med över hela kroppen jämnt fördelade, oregelbundna, ”sönderslitna”, lacksvarta fläckar. Inte önskvärt är grå, blå eller bruna fläckar liksom en blågrå skimmelton. ”Gråtigrar”, dvs hundar med grå bottenfärg och svarta fläckar, förekommer. Färgen är inte önskvärd men heller inte ett diskvalificerande fel.
Svart: Lacksvart, vita tecken på bröst och tassar är tillåtna. Hit räknas också ”mantelteckning” där det svarta skall ligga som en mantel över hela kroppen och vitt kan förekomma på nosparti, hals, bröstkorg, buk, ben och svansspets. Hundar med vit grundfärg och stora svarta fläckar (”Plattenhunde”) räknas också hit. Gul, brun eller blåsvart färg är felaktigt.
Blå: Färgen skall vara rent stålblå. Vita tecken på bringa och tassar är tillåtna. Gul eller svartblå färg är felaktigt.

STORLEK/VIKT:
Mankhöjd:    Hanhund:      Lägst 80 cm, 90 cm bör inte överskridas.
Tik:                Lägst 72 cm, 84 cm bör inte överskridas.

FEL: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse och dess påverkan på hundens hälsa och välbefinnande.
Stop som är för dåligt markerat

  • Stop som är för dåligt markerat
  • Inrullade läppar (underläppen ligger mellan incisiverna i över- och underkäken).
  • Oregelbundet placerade enskilda incisiver i ett i övrigt korrekt bett; för små tänder, partiellt tångbett.
  • Utstående eller djupt liggande ögon.
  • Lösa skuldror; för tunga skuldror; brant skulderläge
  • Lösa armbågar.
  • Krokiga underarmar; förtjockningar ovanför handlovarna.
  • För veka, upprätta eller övervinklade mellanhänder.
  • För knappa eller överdrivna vinklar i bakstället.
  • Kohasighet eller marktrång ställning.
  • Platta, spretiga, långa tassar.
  • Sporrar.

ALLVARLIGA FEL

  • Bristande självförtroende; skygghet; nervositet.
  • Äppelskalle
  • För kraftig kindmuskulatur.
  • Lösa ögonkanter; för starkt rodnad bindhinna.
  • Svankrygg eller karprygg.
  • För starkt sluttande kors.
  • Avslagen, i spetsen förtjockad eller kuperad svans.
  • Ständig passgång.

DISKVALIFICERANDE FEL

  • Aggressiv eller extremt skygg.
  • Hund som tydligt visar fysiska eller beteendemässiga abnormiteter skall diskvalificeras.
  • Ångestbitare; låg retningströskel.
  • Leverfärgad nos; kluven nostryffel.
  • Ektropion, entropion, för vida ögonkanter (Makroblepharon).
  • Vattnigt blå ögon; olikfärgade ögon hos enfärgade hundar.
  • Underbett; överbett; korsbett; tångbett.
  • Avsaknad av tänder utom två P1-or i underkäken.
  • Kroksvans.
  • Hos gula och tigrerade hundar: silverblått eller isabellafärg; vit bläs, vit krage, vita ”strumpor” eller vit svansspets.
  • Harlekin: vita hundar utan några svarta tecken (albinos) samt döva hundar, ”porslinstigrar”, dvs hundar med övervägande blå, gula eller även tigrerade fläckar.
  • Hos blå hundar: vit bläs, vit krage, vita ”strumpor” eller vit svansspets.
  • Mankhöjd under de i standarden angivna minimimåtten.

TESTIKLAR: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.